Nationaldagstalet av Mikael Sandgren 6 Juni 2020
När jag blev tillfrågad att tala idag var jag inte säker. Sveriges nationaldag är en glädjefylld dag, då vi hissar flaggan och sjunger vår nationalsång. Man vill kanske inte just denna dagen prata om problemen omkring oss. Samtidigt tycker jag att det skulle kännas konstigt och tondövt att inte göra det. Men det slog mig att det finns något i vårt svenska arv som är tillämpligt idag. 
I dessa prövande tider, med både en global pandemi och protester i vårt adopterade hemland, har arbetsbördan för personalen & diakoner här i Svenska Kyrkan Los Angeles ökat väsentligt. Telefonen går varm både lokalt och med samtal ifrån Sverige. 
Många talare på nationaldagen har pratat om förmånen att ha vuxit upp i Sverige, med god utbildning och ett ingjutet ansvarstagande för vårt samhälle. Vi är kända för att vara pålitliga. Hur kommer det sig? Det är inte en slump eller pga. en inneboende läggning i oss. För ca 150 år sedan hade vi insiktsfulla ledare (t.ex. Erik Gustaf Geijer, Esaias Tegnér) som såg kopplingen mellan personlig inre medvetenhet och utveckling av samhället. 
Folkhögskolor anlades över hela landet där människor i 20-årsåldern fick spendera 6 månader. Målet var att de skulle bli “bildade”. Inte bara i att läsa & skriva (kyrkan hade faktiskt börjat öka vår skriv-och-läskunnighet långt innan dess), men att också förstå interna krafter som känslor, begär — och kanske sår eller kränkningar — så man inte agerade utifrån dem utan kunde se sig själv i ett större perspektiv, och ta del i skapandet av ett nytt samhälle. Bit för bit började vi på stor skala inse hur det är att gå i en annan människas skor.
Det fanns plats för ca 10% per generation i folkhögskolan. Det kanske inte låter mycket. Men det genialiska var att folk från alla samhällsgrupper fick delta — från medelklass till lantbrukare och allt emellan. Det är just detta jag vill belysa idag, för det var mer effektivt än om dubbla antalet från bara ett samhällsskikt hade fått delta. De hade då blivit en slags elit.
Det ledde till det Sverige som vi är stolta över. Det Sverige som är känt över hela världen. På 3–4 generationer gick vi från en av de fattigaste & odemokratiska lantbrukssamhällen till en av de mest framgångsrika & stabila industrialiserade demokratierna i Europa. Det låter nästan som en utopisk fantasi, men hände faktiskt i verkligheten. 
Vad kan vi lära oss av det idag, när klyftorna mellan folk av olika politiska uppfattningar blir allt större? När såren är djupa hos folkgrupper som blivit diskriminerade. Stora delar av befolkningar överallt i världen känner sig bedragna av politiker och institutioner, och vänder sig till auktoritära ledare — också i vårt kära Sverige.
Jag har bott i USA i över 25 år och varit gift i nästan 20. Om jag skulle gå in i en butik och ovetandes betala med en förfalskad $20 sedel skulle jag bli hövligt tillfrågad om jag visste om att sedeln är oäkta. Om min svarta fru gjorde samma sak skulle gensvaret bli ett helt annat. Och vi vet vad som hände i Minneapolis. Det är ett problem som kommer ta generationer att råda bot på — när alla väl erkänner att det är ett riktigt problem. 
Kanske en del av oss svenskar som inte är direkt berörda av rasism känner att det är ett för stort problem att vara med och hjälpa lösa. Men samtidigt är det ju naturligt för oss att stå upp emot orättvisa när vi ser det. Faktum är att vi är mer lika än vi är olika varann. Det har nästan glömts bort helt idag. Nu förkastar vi automatiskt allt som en annan människa värnar om eller håller kärt, bara för att han/hon inte har samma synsätt som vi, eller röstar på ett annat parti. 
Själv är jag artistiskt lagd. Det gör att jag har en ganska liberal världssyn. Så jag har givit mig själv i uppdrag att lyssna på dem som är mer åt det samvetsgranna hållet och har en konservativ inställning. Detta gör jag både i person och i sociala medier. Det kan bli lite lurigt ibland, men även om jag inte håller med om vissa synpunkter så vet jag att finns meningsfulla sanningar att hitta i vad de säger. 
Jag kan inte ändra på min personlighetstyp mer än de kan ändra på sina. Och tur är väl det — vi behövs alla i en fungerande och framgångsrik Community. Om vi inte är knutna till varann djupare än bara på ett ytligt sätt, kan vi inte existera fullt ut som våra sannaste jag.
Låt oss inte glömma, utan ta ifrån vårt svenska arv. Att vara de som kan hålla två motstridande tankar i huvudet samtidigt. Så att vi inte är snabba att döma, utan istället bygger broar mellan människor som är tillsynes oförsonliga.
Hasse påminde häromdagen att det står i bibeln: “Saliga är de som håller fred, de ska kallas Guds barn”  I den andan vill jag fira vår nationaldag år 2020, med sång, hissande av flaggan och stolthet över vårt svenska arv.

In English -

When I was asked to speak today, I wasn't sure. Sweden's National Day is a joyful day, when we raise our flag and sing the national anthem. Perhaps we don’t want to talk about problems around us on this particular day. On the other hand, it would feel strange and seem tone-deaf not to do so. 
But it occurred to me that there is something in our Swedish heritage that’s applicable today. In these trying times, with both a global pandemic and protests in the streets of our adopted homeland, the workload for staff & deacons here in the Church of Sweden Los Angeles has increased significantly. The phone is ringing off the hook, both locally and with calls from Sweden.
Many previous speakers on our National Day have talked about the privilege of having grown up in Sweden, with good education and an instilled sense of shared responsibility for our community. We're known to be trustworthy.  How come? It's not a coincidence or because of an inherent disposition in us. About 150 years ago, we had insightful leaders (e.g. Erik Gustaf Geijer, Esaias Tegnér) who saw the connection between personal inner awareness and the development of society.
So-called ”Folkhögskolor” (“People’s high schools”), were built all over the country, where people in their 20s could spend 6 months. The goal was for them to be "bildade" (from “bildung” in German, which means cultivated and culturally mature). Students were not just to be literate (the Church had actually begun to increase our literacy long before that), but also understand internal forces such as feelings, desires —and perhaps wounds or violations—so they wouldn’t be slaves to those forces but look at themselves in a larger perspective and take part in the creation of a new society. Bit by bit, we began to realize on a large scale what it's like to walk in another person's shoes. There was room for about 10% per generation in these schools. That may not sound like much. But the ingenious part was that people from all walks of life were allowed to participate—from middle class to farmers and everyone in between. This is exactly what I want to highlight today, because it was more effective than if double the amount from just one strata of society had been allowed to participate. That would have created an elite of sorts. This led to the Sweden which we’re proud of. The Sweden that is known all over the world. In 3–4 generations, we went from one of the poorest & undemocratic agrarian societies to one of the most successful & stable industrialized democracies in Europe. It almost sounds like a utopian fantasy, but it happened in real life. 
What can we learn from this today, when the gaps between people of different political views are widening? When the wounds are deep among communities that have been discriminated against. Large sections of populations throughout the world feel betrayed by politicians and institutions, and turn to authoritarian leaders — even in our beloved Sweden.
I have lived in the United States for over 25 years and been married for almost 20. If I were to walk into a store and unknowingly pay with a counterfeit $20 bill, I would be politely asked if I knew it’s a fake. If my black wife were to do the same, the response would be a completely different one. And we know what happened in Minneapolis. It’s a problem that will take generations to remedy—once everyone admits it is a real problem. Perhaps some of us Swedes who are not directly affected by racism feel that it’s too big a problem to be involved and help solve. But at the same time, it’s natural for us to stand up to injustice when we see it.
The fact is we're more alike than we are different. This has been almost completely forgotten today. Now we automatically reject everything another person cherishes, just because he/she doesn’t have the same worldview as us, or votes for different party.
I'm artistic. This means that I have a rather liberal world view. So I’ve given myself a mission: to listen to those who are of a more conscientious nature and have a conservative outlook. I do this both in person and in social media. It can get a bit tricky at times, but although I don't agree with some viewpoints, I know there are meaningful truths to found in what they have to say. I can't change my personality type any more than they can change theirs. And that’s a good thing — we're all needed in a functioning and successful society. If we’re not connected to one another more deeply than just superficially, we can’t exist fully as our truest selves.
Let us not forget, but draw from our Swedish heritage. Being the ones who can hold two conflicting thoughts in our head at the same time. So that we are not quick to judge, but instead build bridges between people who are seemingly irreconcilable.
Pastor Hasse reminded us the other day that the Bible says, "Blessed are the peacemakers, for they shall be called the children of God"  It is in this spirit that I’d like to celebrate our national day in 2020, with singing, hoisting of the flag, and pride in our Swedish heritage.